Ris & Ros
Var idag med Joel på jobb, i deras fotoaffär. Nu när man gått ett tag utan att göra något speciellt känner man att det skulle vara skönt att göra någon nytta (även om man kanske bara var i vägen där =P). Jag lärde mig lite hur man framkallar bilder från negativ och filmrullar. Det är roligt när man börjar lära sig nya saker vilket man börjar känna nu att man vill..Allting är ju helt nytt för mig, kan så gott som ingenting när det gäller kameror och dess utrustning, då hade jag passat bättre i en bilaffär! Även om man är okunnig inom området är det alltid roligt att lära sig nya saker inom områden man inte kan så bra + att det var intressant att se hur det går till i en fotoaffär, vad som händer under en dag!
Man ser och träffar en del olika människor, den ene värre än den andra. Det är väl charmen med att vara olik också..
Lördagen den 4 Augusti var vi hos mormor & morfar i Mölle för att delvis fira mamma som skulle fylla år den 5..
På vägen hem sa vi att vi skulle köra inom topspin (martins förra jobb) allihopa för att mamma & pappa ville kolla hur det såg ut.. Vi spelade en runda biljard och Emelie hade tidigare klagat lite över ont i ryggen och i magen, det verkade bättre när vi släppte av dem hos martin i stan där hon skulle sova. Dock hann vi inte mer än stänga dörren om oss när vi kom hem då Martin ringde och var skärrad och sa att Emelie hade jätteont och kunde inte stå eller sitta. Han bad oss komma in igen men vi sa att han å Emelie kunde gå till akuten då de bor bara 5 min gåväg dit men det gick de inte med på. Vi la på och Martin ringde säkert 2 gånger till innan vi hann sätta oss i bilen, shit, Martin lät rädd och då visste man att det verkligen var något allvarligt! Då bad vi dem ringa ambulansen så de kunde hämta dem men de ville inte då vi ändå hade tänkt köra in..
När vi kom in till stan då vi precis var hemma å vänt var klockan 03.00 och trötta var vi allihopa men ungen skulle in till akuten.. Slött värre var det där så pappa blev arg på dem och brusade upp lite pga att han var ju självklart oro. Först då satte de fart där inne... Syrran tog olika slags prover på henne och vid kl 05.00 ungefär kom äntligen läkaren! De skyllde på att de hade mkt att göra (Jovisst, från väntrummet kunde man emellan åt se läkaren sitta vid sitt skrivbord med fötterna på skrivbordet!!)
Läkaren var otrevlig och nonchalant och tyckte att röntgen var onödigt (man kunde ju få cancer och han tyckte det var dumt av oss att utsätta henne för det!?!?!) och att en injektion med voltaren skulle göra susen. Självklart att det kommer hjälpa men bara mot smärtan, inte mot orsaken! När pappa & mamma sa att de ville veta vad det var som var fel och ville ha en röntgen på henne så kände han nog sig kränkt. Då började han gaffla om hur många timmar i veckan han arbetade (ca 80-100h/ vecka) och om hur lång tid han läst. Jaja, där fick vi svaret till hans nonchalans och otrevlighet, han var helt enkelt utarbetad!
När klockan var 07.30 åkte vi hem och Emelie hade fått sin voltarenspruta och hon började självklart känna sig bättre men hon kände smärta i några dagar och det gick lite upp & ner efter det, Igår, Måndag, fick hon en tid på vårdcentralen och där blev hon direkt skickad till röntgen då han misstänkte att hon hade vätska i lungsäcken som i sin tur orsakade smärtan. Så efter 9 dagar fick vi äntligen veta vad det var som var fel.
Med detta inlägg så vill jag ge RIS till akuten i Ä-holm och ROS till min Joel som tog hand om mig på hans jobb idag ---<---@
Man ser och träffar en del olika människor, den ene värre än den andra. Det är väl charmen med att vara olik också..
Lördagen den 4 Augusti var vi hos mormor & morfar i Mölle för att delvis fira mamma som skulle fylla år den 5..
På vägen hem sa vi att vi skulle köra inom topspin (martins förra jobb) allihopa för att mamma & pappa ville kolla hur det såg ut.. Vi spelade en runda biljard och Emelie hade tidigare klagat lite över ont i ryggen och i magen, det verkade bättre när vi släppte av dem hos martin i stan där hon skulle sova. Dock hann vi inte mer än stänga dörren om oss när vi kom hem då Martin ringde och var skärrad och sa att Emelie hade jätteont och kunde inte stå eller sitta. Han bad oss komma in igen men vi sa att han å Emelie kunde gå till akuten då de bor bara 5 min gåväg dit men det gick de inte med på. Vi la på och Martin ringde säkert 2 gånger till innan vi hann sätta oss i bilen, shit, Martin lät rädd och då visste man att det verkligen var något allvarligt! Då bad vi dem ringa ambulansen så de kunde hämta dem men de ville inte då vi ändå hade tänkt köra in..
När vi kom in till stan då vi precis var hemma å vänt var klockan 03.00 och trötta var vi allihopa men ungen skulle in till akuten.. Slött värre var det där så pappa blev arg på dem och brusade upp lite pga att han var ju självklart oro. Först då satte de fart där inne... Syrran tog olika slags prover på henne och vid kl 05.00 ungefär kom äntligen läkaren! De skyllde på att de hade mkt att göra (Jovisst, från väntrummet kunde man emellan åt se läkaren sitta vid sitt skrivbord med fötterna på skrivbordet!!)
Läkaren var otrevlig och nonchalant och tyckte att röntgen var onödigt (man kunde ju få cancer och han tyckte det var dumt av oss att utsätta henne för det!?!?!) och att en injektion med voltaren skulle göra susen. Självklart att det kommer hjälpa men bara mot smärtan, inte mot orsaken! När pappa & mamma sa att de ville veta vad det var som var fel och ville ha en röntgen på henne så kände han nog sig kränkt. Då började han gaffla om hur många timmar i veckan han arbetade (ca 80-100h/ vecka) och om hur lång tid han läst. Jaja, där fick vi svaret till hans nonchalans och otrevlighet, han var helt enkelt utarbetad!
När klockan var 07.30 åkte vi hem och Emelie hade fått sin voltarenspruta och hon började självklart känna sig bättre men hon kände smärta i några dagar och det gick lite upp & ner efter det, Igår, Måndag, fick hon en tid på vårdcentralen och där blev hon direkt skickad till röntgen då han misstänkte att hon hade vätska i lungsäcken som i sin tur orsakade smärtan. Så efter 9 dagar fick vi äntligen veta vad det var som var fel.
Med detta inlägg så vill jag ge RIS till akuten i Ä-holm och ROS till min Joel som tog hand om mig på hans jobb idag ---<---@
Kommentarer
Postat av: Linda
TJA! Nej sån ska vi aldrig aldrig bli som den där läkaren.VI ska bli trevliga,ordninssamma systrar som alltid tar välhand om våra patienter hoppas din syster är bättre nu. Och att du njuter det sista nu innan termin 2 börjar med allt vad det innebär. kram/Linda
Postat av: Tanja
"Se upp för dårarna" haha ja det får vi verkligen göra...Ses imon! Puss!
Trackback
